Idoler

Ni vet den här frågan, om ni fick träffa en enda person - levande eller död - vem skulle ni välja?

Har ni något vettigt svar på den? Det är faktiskt inte så lätt. För 10 år sedan (okej 8) hade jag säkerligen studsat upp och ner och tjutit namnet på min dåvarande största pojkbandsfavvo, men ju äldre man blir och ju mer man inser att även de tvålfagra popkexen är vanliga människor (oerhört snygga sådana som behärskar konstycket att dansa i takt, men none the less människor)desto svårare blir det.

Jag menar, ska man visa värdsligt engagemang och engagera sig i att se till att träffa ngn form av ledare och påverka åt rätt håll (extremt okarakteriskt för mig och skulle dessutom orsaka mer onytta än nytta då jag är helt oinsatt) eller göra helt tvärtom och träffa det där uberkexet (typ han snyggingen i Lost) och se till att han förstod att det var faktiskt var meningen att det skulle vara vi två för alltid?

(paus medan vi drömmer oss kvar i tanken med Lostkexet)


Ibland får jag för mig att jag skulle vilja att träffa min farfar som befinner sig någonstans i Wales och aldrig har träffat varesig barn eller barnbarn. Jag vet faktiskt inte om ifall han vet att vi existerar. Men sen kommer jag på bättre tankar än att slösa min magiska träffönskning på någon som faktiskt kan hittas med hjälp av avancerat googlande.

Då kommer vi in på idoler, och de - liksom drömkex - ändras med tiden, då ens preferenser för vad som är beundrasvärt hela tiden förnyas.

Jag har två idoler. En levande - en död.

Den förstnämnda är Derren Brown. Jag tycker helt enkelt att han är ett geni. Att läsa människor, kunna manipiulera dem och använda det på sättet han gör är en konst. Fick jag så skulle jag praoa hos honom, se till att han lärde mig allt han kan. För han har ingen superkraft, han har bara lärt sig. Det är det som är så fascinerande, när andra använder konsten att läsa ngn till att försörja sig som mediokra illusionister eller siare tar han det steget längre och tvingar folk att ta ett steg tillbaka och se verkligheten för vad den är. Som sagt, jag beundrar honom något oerhört.


Den andra är Oscar Wilde, en avliden pjäsförfattare som personifierade dekadens. Den största anledningen till att jag idoliserar honom är hans förmåga att producera odödliga citat. Jag älskar nämligen att leta citat, kan sitta och surfa quotepedia i timmar i jakten på nya ord som förnyar perspektiv eller berättigar åsikter (min 21 åriga syster är likadan men hon tar det steget längre och tattuerar in sina guldkorn). Dessutom skadar det inte att han hade rykten om sig att vara karismatisk ut i fingerspetsarna.


Vem av dessa två jag skulle välja vet jag inte. För tillfället lutar det åt Derren (kanske kunde vi ta en drink med Mr Wilde efteråt?). Men fråga mig igen om fem år, eller egentligen, ett år, så får vi se.


Nu ska jag ägna mig åt annat. Lämnar er med ett av mina favoritcitat ur samligen.
(för att tvista till det är det dock inte Oscar Wilde utan Orson Welles som får äran)


"If you want a happy ending, that depends, of course, on where you stop your story."