Angående husdjur

Det här lilla (med betoning på lilla, hon är cirka 1.55 och väger typ 38 kilo) kexet är min temporära sambo Anna. You see, Anna och jag lärde känna varandra när vi i våra yngre dagar jobbade på samma Coyote Ugly bar (ja jag har krälat på bardiskar i läderchaps, hällt shots ur flaskan i folks munnar och haft spexiga vattenkrig. Superhäftigt, jag vet) på Rhodos. Fröken i fråga är från Västerås men vårt gemensamma hat gentemot Sverige och dess tråkiga septemberväder ledde att vi packade väskorna tre veckor efter hemkomst i Sverige och stuffade ner till Gran Canaria (aka det enda ställe vi kunde komma på som var varmt på vintern och som vi med våra två tusen spänn på kontot skulle ha råd att ta oss till) Hursomhelst, det blev fem-sex månader mer slitandes i säsongarbranschen innan vi insåg att det var dags att åka hem medans vi åtminstone hade ngn form av leverfunktion kvar.

Jag blev inte jättleångvarig utan stack iväg på äventyr i Marbella och senare England (emellan där hann jag med en vända i leksaksbutiksbranschen och var mest deprimerad och löste sodukon) medan Anna påbörjade operation student och until present day, pluggar hotellmanagement i Grythyttan. Vad jag skulle komma fram till är att nu är det dags för praktik för henne och den ska självfallet göras på flashigt hotell i Stockholm. Så det är så det hände, att jag fyra dagar i veckan har en liten inneboende på golvet. Så nu vet ni (se hur jag tänker på er kära obefintliga bloggläsare? så att ni ska slippa undra vem den där Anna är jag pratar om).

Vi var förövrigt och solade precis, kan erkänna att jag inte är jättebrun. Eller ens lite. Jag är mest en osnygg blåaktigt blek nyans. Jaja, man kan inte vara bäst på allt.